Mitt liv efter ryggmärgsskadan
En ryggmärgsskada kan drabba vem som helst, mitt i det vanliga livet. Allt ställs på ända när man skadas, men de som drabbas återgår så småningom till sin vardag. De jobbar, studerar, får barn, umgås, har fritidsintressen, sportar och reser, skrattar och gråter precis som alla andra.
Våra berättelser
Här delar några av de personer med ryggmärgsskada som RG har mött med sig av sina berättelser om att få en skada.
Anna-Karin
Jag heter Anna-Karin, jag är 54 år och bor i Lund. Innan jag skadade mig så bodde jag på landet på en liten gård i Skåne med min man, våra två barn, hästar och hundar. Jag jobbade som veterinär, drog ut kalvar och jobbade mycket praktiskt. Jag skadade nacken i en ridolycka under en Hubertusjakt.
Jag tycker att jag är på en jättebra plats i livet nu. Om jag fått ett val hade jag såklart valt att inte bryta nacken. Men livet var ju inte 100% perfekt innan jag skadade mig heller. Nu gör jag saker som jag aldrig skulle gjort om jag inte skadat mig. Jag jobbar med andra saker, fortfarande inom mitt yrke, och trivs superbra med det. Jag kan inte rida på samma sätt som innan, men det finns andra sätt att göra det på. Så man får göra andra saker, jag har mycket i livet som är bra, många vänner och gör mycket som är roligt.
Läs mer
När jag var på rehab på sjukhuset Orup fick jag besök av en uppsökare från RG, en kille som också hade en nackskada. Han hade kört bil till sjukhuset själv, han hade ingen assistent med sig, han hade ett jobb och så tog han fram sin telefon för att visa mig någonting i den. Jag förstod inte hur det kunde vara möjligt men insåg att okej, man kan tydligen använda sin telefon och köra bil även om man har en nackskada och dåliga händer. Det kändes väldigt tryggt att se att han hade ett bra liv, och jag förstod att han hade drivet för att jobba för det.
En sak som hjälpt mig i min rehabilitering är att jag ganska snabbt kom på att det som kändes omöjligt att träna på ändå gav effekt. Att träna på att ta på sig en t-shirt verkade meningslöst från början, men för varje gång jag gjorde den rörelsen så blev jag lite bättre. Jag blev lite starkare, fick lite bättre teknik och till slut klarade jag ändå av det omöjliga.
För mig var det en drivkraft att jag hade två barn, som var 11 och 13. Vad skulle jag sända för signal till dem om jag bara la mig platt och sa att jag skiter i det här nu? Så jag fick i stället visa att det inte blev som jag hade tänkt mig – det blev på ett annat sätt och det blev också bra.
Jag är känsligare och inte lika stresstålig efter skadan. Men jag skadade mig för drygt tio år sedan, så jag är ju också tio år äldre. Jag hade ju blivit äldre även om jag inte hade skadat mig och det är svårt att veta vad som beror på åldern och vad som beror på skadan.
Mitt råd till dig som får en skada är: Jämför dig bara med dig själv och försök göra det bästa av de förutsättningarna du har. Var snäll mot dig själv, ta paus om du har en dålig period och ta tag i det när du känner dig bättre igen. Försök att få träffa en uppsökare på sjukhuset. För mig var det otroligt viktigt att träffa en uppsökare på sjukhuset när hela livet hade kraschat på en sekund och allt hade ställts på sin spets. Att då få träffa en person som hade kommit längre i sin process och hade ett fungerande liv med jobb och relationer var otroligt inspirerande, jag blev så trygg av det.
Erik
Jag heter Erik, jag är 44 år gammal och jag har inte en traumatisk skada utan mitt immunförsvar angrep min ryggmärg av lite oklar anledning för fem år sedan. Jag har varit sämre i skov, men jag har en inkomplett skada och kan gå en del.
Jag kom i kontakt med RG då jag var på rehab i Sandviken för att prova ut en rullstol, flera år efter min skada. Då fick jag information om RG:s kurser och blev inbjuden till Introkurs på Bosön. Jag var spänd på vad jag skulle få se där, eftersom jag inte träffat så många andra med ryggmärgsskada innan. Framför allt hade jag inte träffat någon som hade en inkomplett skada som jag har.
Läs mer
Den största grejen för mig har varit att se andra med liknande skador för att se min egen skada ur ett yttre perspektiv. Det blir lätt att jag inte tycker om min egen skada, men när jag ser andra som har liknande skador tycker jag snarare att det är väldigt fint att se hur de kämpar och kommer vidare på sitt sätt. Jag hade aldrig träffat någon med inkomplett skada innan jag kom till Bosön. Jag kommer väldigt tydligt ihåg första gången jag såg gångargänget som tränade, där jag såg den här unga tjejen som gick sämre än jag, men ändå kämpade på så otroligt. Det var så otroligt inspirerande. Jag blev väldigt känslosam inför det. Att se henne kämpa gjorde att jag såg att kämpaglöden är fin, att det inte behöver vara något negativt att man behöver kämpa.
Det viktigaste jag har fått med mig från RG är inspiration och motivation till att fortsätta träna och fortsätta utvecklas.
